Skrivövning 4
Nu under Halloween-månaden passar mina skrivövningar i skolan perfekt
Den här är ganska lång och jag har döpt den till hydra. Man skulle ha med en tröskelväktare och jag valde att ha med hydra från den grekiska mytologin. Vi fick bara en timme på oss så som vanligt är det här bara första utkastet, jag hann knappt läsa igenom det en enda gång innan timman gick ut.
En vattendroppe slår ner i mitt huvud och jag tittar upp. Regnet faller ner och kyler ner hela min kropp. Jag behöver söka skydd någonstans och letar efter ett gömställe. Min blick dras till en grotta och jag går till den. När jag är framme vid grottan tvekar jag och har inte bestämt mig ifall jag ska gå in dit eller inte. Regnet är den avgörande faktorn som gör att jag går in och min kropp känner genast värmen som kommer längre in från grottan. Det är mörkt i grottan, men jag bestämmer mig för att gå längre in. Det blir ljusare ju längre in i grottan jag kommer och när jag tittar på väggarna ser jag spår efter naglar.
Jag stannar upp och tittar närmare på märkena. Jag ser att någonting sitter fast i väggen och när jag drar ut det ser jag att det är en rutten nagel. Nageln ser väldigt liten ut, kan det kanske ha varit från något barn? Någon har antingen blivit tvingad in i grottan eller försökt att ta sig ut, vilket som känns min plan att söka skydd i grottan inte lika bra längre. Ett rytande ljud hörs lite längre in i grottan och jag vänder mig om för att se vad det är för något. Jag vet att jag inte borde gå dit, men min nyfikenhet kan inte hålla mig borta.
Mina fötter går försiktigt fram och jag ser ett hörn, men man kan bara gå till höger efter hörnet, vilket jag också gör. Jag stödjer mig mot väggen när jag går och känner hur smutsiga händer jag får utav väggen. Jag är framme vid hörnet och det bubblar utav nervositet i min mage. Jag svänger till höger och får syn på någonting några meter fram. När jag kommer närmare ser jag att det är något sorts monster med flera huvuden. Min hjärna letar efter ett namn till denna varelse som jag har framför mig och plötsligt slår det mig, HYDRA! och sen slår ännu en tanke mig, det här är inte bra. Jag vänder mig om för att springa iväg, men vägen som jag kom ifrån finns inte längre kvar utan det är bara en återvändsgränd. Jag vänder mig återigen för att möta hydrans blickar med min blick.
HYDRA
Du är död.
Förvirring inuti mig är stor och jag kan knappt ta in det faktum att hydran precis pratade med mig. Jag kommer inte ns ihåg vad monstret sa.
JAG
Va?
HYDRA
Du är här för att du inte tillhör dem levande längre. Du ska snart in i dödsriket, men du kan få en andra chans till livet om du klarar av att möta dina rädslor och synder i livet.
Jag
Hur då?
HYDRA
När du kommer gå in genom dörren bakom mig börjar din mardröm. Jag kommer att vara med dig spirituellt, men fysiskt kan jag inte hjälpa dig.
Hydran går undan och blottar den magiska dörren för mig. Jag vet att jag är död och att jag måste ta mig härifrån och därför bestämmer jag mig för att öppna dörren. När dörren öppnas möts jag av en hemsk lukt. Det luktar dött och ruttet. När jag har klivit in stängs dörren bakom mig och det är helt tyst i rummet. Utspridda över rummet finns mellanstora burar där människor sitter inlåsta. I en bur får en människa precis plats, men dem rör inte på sig. Jag går fram till en utav burarna, hukar mig och petar på personen som sitter i buren som är en väldigt mager liten pojke som inte kan vara mer än 8 år och är helt naken. Han slår upp ögonen i samma ögonblick som jag petar på honom och jag tar ett steg tillbaka för att rädsla kommer över mig. Han sträcker ut sin hand mot mig och jag hör honom säga tyst att han är hungrig. Hans mun är riktigt torr och läpparna har spruckit på flera ställen. Mina ögon söker sig till ett sår som han har på sin högra arm och det ser ut att vara ett bett.
Pojken drar in sin hand och sträcker den upp mot sitt öga istället. Han gräver in fingrarna djupt bakom ögat och jag hör ljudet av fingrarna som rycker och drar i ögat. Han skriker inte och gör knappt något ljud alls. Desperationen hos honom måste vara total och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Pojken rycker ut sitt öga och stoppar in det i munnen. När han tuggar på det sprutar det ut saft ur ögongloben som träffar mig rakt i ansiktet. Jag ser att pojken knappt har kraft kvar att tugga, men han tvingar i sig ögat och lägger sig sedan ner för att sluta ögonen en stund. Jag tittar runt på dem andra burarna som är fyllda med unga pojkar och flickor med stora sår på armarna och benen. Vem kan vara så grym att man låter unga människor svälta till den gränsen att dem måste äta sig själva för att kunna överleva någon dag till?
En utav burarna fångar min uppmärksamhet och jag går fram till den. Människan som ligger i buren har svarta vingar på ryggen och ligger med ansiktet neråt. Håret är långt och mörkt. Jag petar försiktigt på den högra skinkan och människan vänder då sitta ansikte mot mig och fräser. Ögonen är svarta som kol och tänderna i munnen är sylvassa. Det här är ingen människa, det är en varelse. Jag backar bakåt och ser att varelsen hoppar ut ur buren utan problem och ställer sig framför mig. Varelsen blir längre medan jag står och tittar på den och vingarna öppnar upp sig. Det här måste vara en demon.
Demonen går fram till en liten flicka som ligger i en utav burarna drar loss hennes högra ben. På bara några sekunder är benet separerat från kroppen, men flickan rycker knappt till. Köttet som nu blottas på flickan äcklar mig, men jag måste försöka fokusera på att ta mig härifrån. Det här är inte min plats, jag ska inte vara här. Hur kan jag vara död när jag känner mig så levande? Demonen släpper flickans ben som ramlar ner på golvet och ställer sig ner på alla fyra. Jag ser att någonting börjar växa ut från demonen och det jag ser är att flera armar, ben och demonkroppar växt ur från demonens bakdel. Allting sitter fortfarande ihop och ser ut som en stor demontusenfoting, men bara den första demonen har vingar på ryggen.
När varelsen är färdigutvecklad kryper dem mot mig och jag får panik. Jag backar upp mot väggen så mycket jag kan, men demontusenfotingen är riktigt nära mig. Tungan på demonen är utsträckt och den är riktigt lång. Jag ser att tungan söker sig in under min klänning och jag känner hur den skjuts upp rakt upp i mitt underliv. Jag skriker till och känner att det börjar rinna blod nerför tungan. Att dö som oskuld var nog inte det smartaste draget och jag ville verkligen inte förlora oskulden på det här sättet. Mitt i allt skrikande och tungvåldtäkten hör jag en röst som tillhör Hydra.
Hydra
Titta till vänster.
Jag lyder och tittar till vänster där jag ser ett vasst svärd ligga på ett bord väldigt nära mig. Om jag ska kunna komma härifrån måste jag ta mig i kragen och besegra demonen. Jag tar tag i svärdet, svingar det och hugger av tungan. Tusenfotingen ryter till och jag hugger in svärdet under hakan och trycker upp den ända tills den kommer ut ur huvudet med hjärnsubstans på. Demonen faller ner död på golvet och dem svarta vingarna faller av och landar på golvet. Min hand fingrar på tungan som fortfarande sitter fast inuti mig och med ett bestämt ryck drar jag ut tungan och känner hur slemmig den är. Jag slänger ner den på handen och torkar av min våta hand på klänningen. Att hugga ner allting som jag kommer att möta är min enda utväg och jag ska ge mig fan på att lyckas.
Jag går fram till dem svarta vingarna och sätter mig ner bredvid dem. Mina fingrar leker lite med fjädrarna och någonting inom mig vaknar. Jag vet att jag måste försöka få på mig vingarna. Jag förstår inte själv varför, men på något sätt måste dem bli en del utav mig. Jag tar upp ena vingen och försöker att placera den så rakt som möjligt på min rygg. När vingen nuddar min rygg börjar dem att växa ihop. Skriken forsar ur mig och det känns som att allting inom mig kokar. Värmen inom mig avtar och jag tar upp den andra vingen och låter den växa ihop med min rygg. Jag skriker igen och låter tårarna rinna nerför mina kinder medan jag avger skrik som inte är mänskliga. Efter att smärtan avtar reser jag mig upp med vingarna på ryggen och svärdet i min högra hand.
När jag tittar framåt ser jag en röd dörr som jag går till. Jag tar tag i handtaget och tittar tillbaka på demonen som jag besegrade och bestämmer mig för att öppna dörren. Jag går in och ser att jag har hamnat i ett nytt rum. Det enda som finns i rummet är en stor spiraltrappa. Jag går fram till den och tittar på trappstegen som är fyllda med fastspikade sylvassa spikar. Min blick riktas uppåt för att se vart trappan leder till och det jag ser ovanför mig är början på en bro. Jag ser att det finns någonting bakom trappan och jag går dit bort. Både fräscha och ruttnande lik ligger i en stor hög under början utav bron. På deras fötter syns många små hål deras överkroppar är helt uppöppnade och urholkade. Jag försöker att få igång rörelsen i mina vingar för att slippa ta trappan, men det fungerar inte. Jag har ingen aning om hur jag ska kontrollera mina vingar. Jag måste upp dit, jag har inget annat val. När jag är vid trappan försöker jag räkna hur många spikar det finns på varje trappsteg, men det är för många jag klarar inte av att hålla räkningen. Jag tar det första steget och känner hur spikarna trycks in i min fotsula. När jag tar dem andra trappstegen försöker jag att penetrera samma hål och inte försöka hålla så mycket utav mina fötter oskadda som det bara går.
Jättebra, fortsätt lägga upp det du skriver!
