placebohoe ♥ GRYM FILMBLOGG

Vågen

Det är bra att du inte vägt dig på ett tag, vågen är ofta en stor trigger om man har ätstörningar eller har haft det. Jag kunde t.ex. väga mig tio gånger om dagen när jag var som sjukast och mitt humör påverkades enormt av vad siffrorna visade, även om det bara rörde sig om ett hekto plus eller minus. Så om man kan undvika att väga sig är det väldigt bra.



Själv väger jag mig väldigt sällan numera (när jag gör det får jag extremt mycket ångest) och måttbandet är ju faktiskt en bättre fingervisning på om man behöver bli lite smalare eller tjockare. Det är ju t.ex. bukfettet som är det farligaste när det gäller övervikt, och därför säger midjemått mer än vikt. Tyvärr tänker man inte alltid på det när man mår dåligt. Att siffrorna på vågen inte är allt och att en viss vikt inte behöver betyda att man är tjock. Så jag förstår verkligen att det inte går att vifta bort det genom att tänka att det bara är siffror. Det blir så mycket mer än det för en.



Men eftersom du är medveten om ditt problem med att väga dig tänker jag mig att det kanske blir lite lättare att hantera det den här gången? Nu kan du förbereda dig så mycket du kan. Tomas kanske kan följa med dig som stöd? Och du kanske kan prata med honom och med dina vänner innan? Jag hjälper dig gärna på nått sätt om jag kan, även om det bara gäller att lyssna via msn, telefon, eller när vi träffas. Sen tror jag det kan vara bra att du intalar dig själv en massa positiva saker om både din kropp & din personlighet.



Visst, det löser inte alla problem men det kan skapa positiv energi och lite mer inre styrka som gör att du kan hantera vägningen bättre och påverkas mindre av vad siffrorna visar. Det är ju också viktigt för att självkänsla måste komma inifrån en själv; man kan inte förlita sig för mycket till vad andra tycker om en. Även om det så klart hjälper att andra tycker att man är fin & bra, så är det ju oerhört viktigt att man även känner det själv, därför är det nog bra om du både tar hjälp av dina vänner och av dina egna förmågor.



Sen undrar jag lite om du funderat nåt mer på det här med att söka hjälp? Även detta med din rädsla för vågen är ju ett tecken på att du kan behöva hjälp. Har du någonsin fått hjälp mot dina ätstörningar, alltså professionell hjälp, och blev du friskförklarad någon gång?

För jävligt många år sedan höll jag på att torska på tjack (jag börjar känna mig gammal). Jag kan verkligen relatera till dina beroende-cravings. Vikt kan vara som vilken drog som helst förstår jag nu. Nu är ju tjack lättare att undvika än en våg (jag umgås inte med vissa polare längre), men det bästa är att inte ha det i närheten över huvudtaget.

Har du någon bild på hur du såg ut under den tiden? Hur lite vägde du som minst? Jag har också kämpat med ätstörningar och jag förstår din rädsla. Håller tummarna för att du kommer klara vågen! KRAM

Jag känner igen det där med att gömma ätstörningarna. Folk går också på det väldigt lätt så man kan gå omkring ganska länge utan att de märker nåt. För egen del började mamma dock märka att nåt inte stod rätt till, fast jag tycker väl inte att hon ska säga så mycket för hon har tjatat på mig jättemycket om min vikt fast åt andra hållet, d.v.s. att jag var för smal (samtidigt som hon själv bantade...) under den tiden innan jag fick ätstörningar och blev tjock och sedan superskinny, så hon har påverkat mig väldigt mycket till att jag sedan utvecklade ätstörningar.



Men vad jag ville ha sagt med det är i alla fall att det naturliga tycks varar att ens föräldrar blir oroliga när de märker att man rasar i vikt; de flesta blir liksom det. Jag tycker det är synd att din mamma snarare verkar peppa/hetsa dig. Hon har väl antagligen inte förstått hur allvarligt det är, men hon verkar ju fortsätta tjata om din vikt även fast hon förstått att du har problem, om jag fattat det rätt? Det är verkligen synd, speciellt när ni bor tillsammans för då kan jag tänka mig att det blir mycket mer påtagligt. Nu när jag flyttat ifrån min mamma för länge sen och vi bara pratar i telefon ibland, så är det lättare för mig med flera saker.



Tror du att du skulle våga prata om det här med en psykolog? Ätstörningar är ju jäkligt svåra att bli av med, så det skulle nog vara bra om du kunde prata om det med någon så att du inte kommer in i en svår äs-period igen. Jag har ju aldrig fått någon professionell hjälp mot mina ätstörningar specifikt och jag känner hela tiden hur det ligger och lurar under ytan. Tankarna finns alltid där, även om jag inte agerar ut på dem. Jag är rädd att jag kommer att agera ut på dem om jag inte får hjälp. Så jag hoppas att du kan försöka prata om det med någon professionell, om du vill så kan jag följa med dig till mottagningen och vänta med dig i väntrummet ifall det känns lättare.



Använder du msn på din gamla dator eller på din mammas nya mac?

Sorry, att jag tog bort din kommentar från min blogg, men jag var berusad igår (och lite för ärlig). Vill inte att att alla ska känna till det där.



Jag var aldrig helt hookad utan slutade i rätt tid. Det var goda vänners förtjänst som poängterade mitt beteende och sa till mig att jag var tvungen att sluta. Men jag lyckades sabba jävligt mycket relationer under den perioden.



Länge mådde jag skit, men nu är det bra. Tänker fortfarande på det ibland...