Läsarkommentar
Hej Sarah!
Jag har egentligen ingen fråga att ställa dig, utan vill egentligen bara säga tack.
Jag ställde dig en fråga i februari tror jag, precis efter min kompis dog i cancer, och det drog upp en massa minnen från min lillebrors död som också försvann i cancer.
Du gav mig rådet att prata med andra, inte hålla något inne utan att gråta ut om det behövdes, men också "skriva av mig". Dagen efter att jag fick det svaret så gick jag till akademibokhandeln och köpte mig en dagbok. Den har jag skrivit i varje gång det bara har vart alldeles för svårt och jobbigt. Jag har också pratar mer om det med mina bästa vänner, och nu har dom lättare att förstå och vet mer när jag verkligen behöver dom. Det har nu gått ca tre månader, och det är inte alls lång tid, men på den tiden så har jag ändå lyckats dra mig upp i varje litet nedfall som jag får mycket snabbare. Jag har lärt mig att det inte är någon idé att försöka glömma det som har hänt och försöka ignorera sina känslor, för det leder bara till att man mår ännu värre när verkligen kommer ifatt än. Men dina tips har verkligen hjälpt mig så jättemycket, och jag kommer aldrig kunna tacka dig tillräckligt. Men verkligen, Sarah, Tack. H.
Vad säger man? Jag blir självklart jätterörd och glad att jag har gjälpt någon lite på traven och hoppas att denna person kommer kunna ta sig vidare lättare, vilket jag tror att personen kommer göra. Jag finns alltid på bloggen, bloggsvar eller mejl, ifall någon skulle behöva fråga mig eller prata av sig. Nej jag är ingen expert, jag pratar bara av mig utav egna erfarenheter. Men ibland kan det vara lättare att prata med en främmande människa än med sina närmaste faktiskt. Jag vill att alla mina läsare ska må bra.
Jag har egentligen ingen fråga att ställa dig, utan vill egentligen bara säga tack.
Jag ställde dig en fråga i februari tror jag, precis efter min kompis dog i cancer, och det drog upp en massa minnen från min lillebrors död som också försvann i cancer.
Du gav mig rådet att prata med andra, inte hålla något inne utan att gråta ut om det behövdes, men också "skriva av mig". Dagen efter att jag fick det svaret så gick jag till akademibokhandeln och köpte mig en dagbok. Den har jag skrivit i varje gång det bara har vart alldeles för svårt och jobbigt. Jag har också pratar mer om det med mina bästa vänner, och nu har dom lättare att förstå och vet mer när jag verkligen behöver dom. Det har nu gått ca tre månader, och det är inte alls lång tid, men på den tiden så har jag ändå lyckats dra mig upp i varje litet nedfall som jag får mycket snabbare. Jag har lärt mig att det inte är någon idé att försöka glömma det som har hänt och försöka ignorera sina känslor, för det leder bara till att man mår ännu värre när verkligen kommer ifatt än. Men dina tips har verkligen hjälpt mig så jättemycket, och jag kommer aldrig kunna tacka dig tillräckligt. Men verkligen, Sarah, Tack. H.
Vad säger man? Jag blir självklart jätterörd och glad att jag har gjälpt någon lite på traven och hoppas att denna person kommer kunna ta sig vidare lättare, vilket jag tror att personen kommer göra. Jag finns alltid på bloggen, bloggsvar eller mejl, ifall någon skulle behöva fråga mig eller prata av sig. Nej jag är ingen expert, jag pratar bara av mig utav egna erfarenheter. Men ibland kan det vara lättare att prata med en främmande människa än med sina närmaste faktiskt. Jag vill att alla mina läsare ska må bra.
Kommentarer
Trackback
