Jag slår upp ögonen och ser att jag befinner mig i ett helt okänt rum. Golvet är smutsigt och stora mörka intorkade fläckar finns på betonggolvet. Instängdheten och paniken känns på en gång, det här rummet är för litet för en person. Jag har ingen aning om vart jag är eller hur jag kom hit. Min mage värker, men jag hoppas att mitt foster mår bra. Jag lyfter upp min klänning och ser att det inte finns något sår eller blodläckage. Det måste finnas en utväg och jag tittar mig omkring i rummet för att hitta en väg ut. På andra sidan utav rummet ser jag en dörr som är lika smutsig som golvet, men inga fönster finns.

 

Jag reser mig upp, skyddar min mage med mina händer och går med försiktiga steg till dörren. Mina fötter ryser till utav kyla när dem nuddar marken. Mina steg är riktigt tunga, men till slut når jag dörren och tar tag i handtaget. Jag vrider på handtaget, men dörren är låst. Paniken jag hade när jag vaknade för en stund sen har nu fördubblats. Jag har aldrig klarat av att vara isolerad från någon eller att ens sova själv. Som liten brukade jag alltid sova med min mamma och det gjorde jag även när jag var äldre på grund utav panikångesten jag alltid fick under nätterna. Några ljud når mina öron och jag står helt stilla för att höra vad det är. Ljudet kommer närmare dörren och jag inser att det är någon som är på väg in hit. Stegen slutar upp och istället åker en nyckel in i nyckelhålet och öppnar dörren. Jag backar instinktiv för att kunna skydda mig själv och mitt ofödda barn. Dörren öppnas och in kommer en spinkig, ung man med ena handen gömd bakom ryggen. Han har ett leende på läpparna som får mig att känna mig livrädd. Jag backar bak tills jag når väggen och då försöker jag ställa mig på tå.

 

Jag:

Varför är jag här?

 

Mannen plockar fram handen bakom sin rygg och jag ser att han håller i en stor kniv.

 

Mannen:

Matdags.

 

Jag förstår ingenting, men jag försöker att komma på någonting som jag kan göra. Det måste finnas någonting i rummet som jag kan försvara mig med. Mannen kommer närmare mig med snabba steg och han visar hela tiden stolt upp kniven som han håller i höger hand. Inte en enda rationell tanke flyger omkring inuti i mitt huvud och jag vet inte vad jag ska göra. Det enda jag kan tänka på är att skrika och hoppas på att någon kan höra mig. Min skrik får mannen bara att skratta och han är nu bara någon sekund ifrån mig. Jag fortsätter att skrika tills jag känner hugget i min mage.

 

Chocken gör mig oförmögen att fortsätta skrika och jag glider ner på golvet. Rummet känns mindre och det verkar som att även väggarna är ute efter att nå mig. Mannen hugger mig mitt på magen och öppnar upp ett stort hål. Hela min kropp skakar utav smärtan och det som syns framför mig är bara suddiga bilder. Han lägger ner kniven och stoppar ner båda sina händer djupt inuti i min mage och börjar att gräva. Jag känner att mina organ avlägsnas och jag hör att dem slängs ut på golvet. Mannen tar upp mitt foster och tittar på det. Han tar fram en blöt trasa som han har haft i fickan och torkar bort blodet från barnet som droppar ner på golvet.

 

Min syn är inte lika suddig längre när jag får syn på mitt barn för första gången, just i den stunden glömmer jag all smärta och det enda jag kan tänka på är min lilla flicka. Barnet skriker inte och rör inte på sig heller. Mannen skär av navelsträngen med sin kniv och reser sig upp. Han tittar på mig med mitt barn i sin famn och vänder sig om. Jag är väldigt svag utav blodförlusten, men att se mitt nyfödda barn har gett mig nya krafter. det jag fokuserar mig på är navelsträngen som ligger som en lång sladd på golvet. Jag tar tag i navelsträngen och lyckas ta mig upp. Innan mannen hinner reagera på att jag är uppe stryper jag honom med navelsträngen och han tappar barnet som faller ner i betongen. Mina händer drar så hårt dem kan och jag känner att han kämpar för sitt liv. Hans fingrar försöker frenetiskt att få bort navelsträngen, men efter ytterligare några sekunder ger hans hjärta upp och han faller ner. Jag släpper det jag har i händerna och skyndar mig fram till barnet. Med tunga ben sätter jag mig ner och tar upp min flicka i famnen. Jag lägger mig ner, sluter ögonen och somnar.

Varför behövdes en sjuksyster? Steg börjar närma sig dörren. Dem känns tunga och jag vet inte varför, men jag får gåshud. Jag vill verkligen inte vara här nu, jag vill vända mig till mamma och be henne att vi ska gå hem, men jag sitter helt stilla. Dörren öppnas och in kommer sjuksyster med blod på uniformen och riktigt kolsvart hår. Blodet på uniformen får mig att må ännu sämre och jag ser att hon har en liten vit väska med sig. Sjukssystern ler mot mig, men jag ler inte tillbaka. jag har ingenting att glädjas över längre.

Sjuksystern fortsätter vidare mot min pappa. Jag hör att min mamma och sjuksystern säger något till varandra, men jag kan inte höra vad. Efter en stund går mamma ut ur rummet och lämnar kvar mig med sjuksystern som nu låser dörren efter att mamma har gått ut. Paniken stiger inuti mig och jag vet inte varför jag mår så dåligt i den här mystiska kvinnans sällskap. Jag vet inte om pappa är medveten om henne eller om han är någonannanstans. Jag måste ut härifrån och tittar på dörren, men hon står vid den och jag vill inte komma närmare henne.

Sjuksystern går nu till sin vita väska och öppnar den. Jag hoppas innerligt att det är medicin till pappa hon ska ta fram, men när jag tittar närmare på det hon har i handen så är det en skalpell. Ska pappa kanske ha en operation tänker jag tyst, vad annars ska man med en skalpell till? Hon börjar gå emot mig och det är då jag förstår att hon inte ska använda skalpellen på pappa utan på mig. Dörren är fortfarande blockerad och jag kan inte komma härifrån. Jag tittar omkring i rummet, men jag kan inte se en enda väg ut.

Det enda jag kommer på att göra är att sträcka mig ner efter pappas väska där han har sina morfinsprutor. jag vet att det är pappa som behöver sprutorna, men jag har inget val jag måste rädda honom och mamma. Jag sticker mig på den vassa nålen, men får ändå upp sprutan ganska fort. Sjuksysterns ögon är fastpinnade på mig och hon är nära mig nu. Utan att tänka reser jag mig upp och hugger in sprutan i hennes högra öga och trycker in morfinet. Hon släpper skalpellen och försöker att skrika, men hon får inte fram ett ljud.

Ögat smälter väldigt sakta och jag kan inte kolla bort, men det här räcker inte. Hon är fortfarande vid liv och jag måste döda henne innan hon dödar mig. Skalpellen ligger och blänker på golvet och jag kastar mig fram för att få tag på den. Jag sätter mig upp på knä och tittar upp. Ovanför mig står sjuksystern och tittar ner på mig med sitt öga. Jag vet att jag inte kommer hinna ställa mig upp och det vet hon också.

Sjuksystern faller ner på mig och jag hugger in skalpellen in i hennes hals. Hennes varma blod stänker ner på mitt tioåriga ansikte och jag ser att mitt dödliga vapen har gått igenom hennes hals. Hon rör sig inte längre och jag skjuter bort henne ifrån mig och tittar upp på sjukhussängen. Pappas huvud är vänt åt mitt håll och hans hand hänger nerför sängen. Jag tar tag i den och smeker den med min blodiga kin och känner tårarna komma. Pappas grepp håller på att lossna och till slut släpper han taget helt och lämnar mig.