Annonser från BloggPartner

Skrivarövning

Hej alla läsare!

I måndags började jag skolan och vi började redan att skriva. Vi fick i uppgift att skriva ihop en liten text, dels ett barndomsminner,  men man skulle även lägga till lite fiktiva saker i den. Vi fick en tidsgräns på 45 minuter.


Jag brukar inte lägga upp sånt som jag har skrivit här på bloggen, men jag tänker börja göra det. Jag hoppas att ni kommer tycka om det, så läs och njut!

Morfinet fungerar och pappa ser ut att inte ha lika ont längre. Mamma sitter precis bredvid honom och håller pappas hand. Jag sitter en bit bort för att distansera mig från döden som omger oss. Färgglada pennor och några ritpapper ligger framför mig på ett bord och jag ser att jag har försökt rita fåglad. Varför just fåglar frågar jag mig själv. Ibland sneglar min blick till sjukhussängen där pappa ligger. Varenda ben syns på honom och jag blockerar varenda känsla jag har i kroppen för att inte påverkas utav det som troligen kommer hända snart. Mamma vänder sig till mig med en frågande blick.

Mamma:
Var är sjuksystern?

Varför behövdes en sjuksyster? Steg börjar närma sig dörren. Dem känns tunga och jag vet inte varför, men jag får gåshud. Jag vill verkligen inte vara här nu, jag vill vända mig till mamma och be henne att vi ska gå hem, men jag sitter helt stilla. Dörren öppnas och in kommer sjuksyster med blod på uniformen och riktigt kolsvart hår. Blodet på uniformen får mig att må ännu sämre och jag ser att hon har en liten vit väska med sig. Sjukssystern ler mot mig, men jag ler inte tillbaka. jag har ingenting att glädjas över längre.

Sjuksystern fortsätter vidare mot min pappa. Jag hör att min mamma och sjuksystern säger något till varandra, men jag kan inte höra vad. Efter en stund går mamma ut ur rummet och lämnar kvar mig med sjuksystern som nu låser dörren efter att mamma har gått ut. Paniken stiger inuti mig och jag vet inte varför jag mår så dåligt i den här mystiska kvinnans sällskap. Jag vet inte om pappa är medveten om henne eller om han är någonannanstans. Jag måste ut härifrån och tittar på dörren, men hon står vid den och jag vill inte komma närmare henne.

Sjuksystern går nu till sin vita väska och öppnar den. Jag hoppas innerligt att det är medicin till pappa hon ska ta fram, men när jag tittar närmare på det hon har i handen så är det en skalpell. Ska pappa kanske ha en operation tänker jag tyst, vad annars ska man med en skalpell till? Hon börjar gå emot mig och det är då jag förstår att hon inte ska använda skalpellen på pappa utan på mig. Dörren är fortfarande blockerad och jag kan inte komma härifrån. Jag tittar omkring i rummet, men jag kan inte se en enda väg ut.

Det enda jag kommer på att göra är att sträcka mig ner efter pappas väska där han har sina morfinsprutor. jag vet att det är pappa som behöver sprutorna, men jag har inget val jag måste rädda honom och mamma. Jag sticker mig på den vassa nålen, men får ändå upp sprutan ganska fort. Sjuksysterns ögon är fastpinnade på mig och hon är nära mig nu. Utan att tänka reser jag mig upp och hugger in sprutan i hennes högra öga och trycker in morfinet. Hon släpper skalpellen och försöker att skrika, men hon får inte fram ett ljud.

Ögat smälter väldigt sakta och jag kan inte kolla bort, men det här räcker inte. Hon är fortfarande vid liv och jag måste döda henne innan hon dödar mig. Skalpellen ligger och blänker på golvet och jag kastar mig fram för att få tag på den. Jag sätter mig upp på knä och tittar upp. Ovanför mig står sjuksystern och tittar ner på mig med sitt öga. Jag vet att jag inte kommer hinna ställa mig upp och det vet hon också.

Sjuksystern faller ner på mig och jag hugger in skalpellen in i hennes hals. Hennes varma blod stänker ner på mitt tioåriga ansikte och jag ser att mitt dödliga vapen har gått igenom hennes hals. Hon rör sig inte längre och jag skjuter bort henne ifrån mig och tittar upp på sjukhussängen. Pappas huvud är vänt åt mitt håll och hans hand hänger nerför sängen. Jag tar tag i den och smeker den med min blodiga kin och känner tårarna komma. Pappas grepp håller på att lossna och till slut släpper han taget helt och lämnar mig.

300 x 250  uggs FB
Annonser från BloggPartner


Kommentarer
Postat av: Sofia

Hej själv :) gullig blogg du har

2011-09-01 @ 22:10:59
URL: http://forgetmenot.blogg.se/
Postat av: Emilia

Åh! Du skriver väldigt bra!

Lite konstruktiv kritik: Du börjar att beskriva väldigt målande och under första delen kan man verkligen se allt framför sig! Detta avtar dock framåt slutet.

Jag älskar twisten dock! Riktigt bra!

2011-09-02 @ 19:43:48
URL: http://trustingeternity.blogg.se/
Postat av: andres

fan va cool text

!

2011-09-02 @ 21:46:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0