Nu har det blivit dags för den årliga Sci-fi mässan i Stockholm. Jag kom dit vid 10.30 och fick stå i kö till 11.00, men jag hann ta kort på en Stormtrooper medan jag stod i kön. 

 

 

Imorgon är dagen som brukar vara min höjdpunkt på året, den dagen som gör att jag mår grymt bra och som får mig att känna mig så lycklig, men Sci-fi mässan imorgon kommer inte alls bli så som den brukar vara. Jag hoppas att jag kommer hitta några kompisar där för annars får jag gå runt ensam, vilket är väldigt tråkigt och jag har aldrig gått ensam till en Sci-Fi mässa förut. För det andra så har jag ganska lite pengar så jag kan inte alls köpa det jag vill, jag kommer inte ens kunna få en dvd signerad som jag får varje år. Har jag tur kanske jag kan köpa några filmer. Jag känner mig inte alls lika peppad på Sci-Fi mässan och när jag tänker på den nu så gör den mig lite ledsen, men jag ska ändå dit och iaf titta på allting som finns där för Sci-Fi mässan är trots allt den bästa dagen för mig, den betyder både mer för mig än min födelsedag och jul. 

 

''Filmens andra halva är betydligt bättre än den första''

 

Deep Rising: Från det bottenlösa djupet av den sydkinesiska sjön, stiger hemska varelser upp till ytan för att attackera och äta upp passagerarna på Argonautica, en av världens största lyxkryssare. Med snabb och dödlig precision svärmar dessa glupska ormar genom varje däck och korridor, de slukar alla levande varelser inom synhåll, och förvandlar fartyget till en flytande skräckkammare. För de enstaka dödsförskräckta överlevarna ombord, som kan undvika de benknäckande krafterna, väntar en levande mardröm bakom varje hörn.

 

Vill man se en ganska underhållande monsterfilm så rekommenderar jag denna. Filmen är från 1998 och känns väldigt 90-tal, men på ett bra sett. Inledningen är lite tveksam och jag tyckte inte att filmen verkade så bra, menefter 10-15 minuter blir den bättre och fler karaktärer introduceras. Många kända skådisar är med i denna filmen vilket var riktigt positivt och roligt. Filmens andra halva är betydligt bättre än den första och jag gillade effekterna och slutet. 

 

''Efter det gick jag tillbaka till omklädningsrummet där coacherna Oskar och Kenny satt och väntade.''

 

Jag gick min första Thaiboxningsmatch i D-klass i -55 kg 23/11. Efter att invägningen var klar gick vi fyra som skulle tävla in till ett omklädningsrum där vi åt och drack. Jag hade en pastasallad med kyckling + mandariner. Jag hade en yoggi, en energidryck och en flaska med tropisk saft som jag drack upp ganska fort och sedan drack jag vatten. Vi satt och snackade en del innan det var dags för läkarkontrollen. Den skulle gå snabbt, men det tog tid att komma in till läkaren, men när jag väl var där inne så tog det bara 2 minuter och sedan var jag godkänd för att fightas. Efter det gick jag tillbaka till omklädningsrummet där coacherna Oskar och Kenny satt och väntade. Jag satt kvar en stund och sen fick jag veta att jag var första matchen på fightcardet så jag satte på mig mina fightkläder och började värma upp med coach Oskar och sen så tränade jag lite med Ed, som också skulle gå match. Jag var inte lika nervös som jag var inför shootfightingmatchen och kände mig ganska lugn. 

 

 

Efter en stund fick jag sätta på mig allt skydd, handskar, benskydd och magplatta. Efter några minuter var det dags att gå till ringen och jag var helt fokuserad på matchen hela vägen till ringen och tänkte inte på annat. Jag gick in i ringen och vi kom på att jag inte hade någon hjälm så det tog några minuter att hitta en, men tillslut fick jag den och efter det såg jag att måna kompisar från klubben hade kommit för att se oss gå match och jag blev väldigt glad. Jag var först i ringen, min motståndare hade inte kommit ännu och jag väntade ivrigt på att få se henne. Efter några minuter kom hon in i ringen och hon tittade på mig hela tiden och jag tittade på henne. Efter en liten stund började matchen. Efter varje rond fick jag väldig bra tips av coach Oskar och Kenny och inför tredje ronden visste jag precis vad jag skulle göra för att vinna matchen. 

 

Efter att matchen var slut så kändes det som att jag vann, men efter att ha sett så många konstiga domslut på olika mmamatcher så vet man aldrig hur det kommer gå och jag hoppades innerligt att jag hade vunnit. Domarna höll i våra händer medan resultatet lästes upp och min hand lyftes i luften och jag blev så otroligt glad att jag hoppade upp och ner av glädje. Jag vann min första Thaimatch och nu kunde jag lugna ner mig och njuta av att se dom andra från min klubb gå match och jag kunde stå och snacka med vännerna som kom och tittade på mig. 

The Damned Don't Cry

 

Originaltitel: The Damned Don't Cry

Regissör: Vincent Sherman

År: 1950

Handling: Mordet på gangstern Nick Prenta leder till en utredning av den mystiska kvinnan Lorna Hansen Forbes, som dels verkar vara utan ett förflutet liv och dels är spårlöst försvunnen. Vi får genom återblickar följa kvinnans liv, från arbetarklassuppväxten till brottssyndikatets topp.

''Det här var första gången jag skulle gå ner ordentligt i vikt på kort tid''

 

Igår gick jag min första Thaiboxningsmatch i D-klass och inför den var jag tvungen att gå ner ungefär 4 kg. Jag fick reda på att jag hade fått match i måndags och då vägde jag runt 58-59 kg, så då började jag dricka mycket vatten, många fler lite varje dag än vad jag brukar. Jag åt mindre och jag slutade äta onyttiga saker. Jag tränade bara Thaiboxning i 2 veckor inför matchen, så det blev ingen mma. Det här var första gången jag skulle gå ner ordentligt i vikt på kort tid, förut har jag bara gått ner ungefär ett halvt kilo 2 timmar innan invägningarna inför sw-tävlingar så detta var verkligen ett test för mig.

 

 

 

På torsdagen (2 dagar före matchen) åt jag min sista måltid på kvällen och sedan fixade Manou ett varmt bad åt mig som jag skulle ligga i, i ungefär 30 minuter. Jag klev i och låg där i ungefär 18 minuter sen började jag få lite panik över att inte veta hur lång tid det var kvar och för att det var otroligt kvavt. Manou satt vid mig och höll min hand för att lugna ner mig, men jag hade lite svårt att andas vanligt för att jag fick panik, men jag satt tiden ut. Jag vet att jag var lite jobbig, men nu vet jag har det är och Manou försökte lugna ner mig hela tiden. 

 

 

På fredagen så vägde jag mig på morgonen och då vägde jag in på 57,2 kg och då såg jag att badet hade gett resultat. Efter att jag hade åkt till mig och fixat en del saker så åkte jag till klubben för att svettas ut det sista. Jag hade 2,2 kg kvar. Jag gick till klubben och satte på mig en tjocktröja, byxor och tjockbyxor över dom tighta byxorna. På klubben så vägde jag 56,8 kg vilket var skönt. Jag började med att vara med på uppvärmningen på boxningspasset för att sätta igång och svettas.Efter det satte jag mig direkt på cykeln och cyklade först i 30 minuter och då tog jag en break för att kolla hur mycket jag vägde och då var vikten 56.2 kg. Jag satte mig på cykeln igen och cyklade i 40 minuter och kollade sen vikten igen 55.8 kg. Efter det höll jag mitsar åt Manou som ville träna lite extra innan vi åkte därifrån. Jag vägde 55.6 kg när jag åkte från klubben och jag hoppades på att förlora det sista under natten. Jag åt en mandarin och en apelsin när jag kom hem och efter det låg jag i min säng med varma kläder på för att svettas. Jag försökte att sova tidigt, men jag det gick inte för jag var väldigt hungrig och törstig och jag sover inte lika bra utan Manou. 

 

Jag vaknade  vid 5.30 på lördagsmorgonen och lyckades inte sova mer alls trots att jag bara fått sova i ungefär 3 timmar. Jag vägde mig och vikten var då på 55.4 kg och jag packade ihop mina saker och åkte till Stadion, där Muay Thai galan skulle äga rum. Jag träffade dom andra som skulle tävla från min klubb på vägen dit, Shane, Ed och Krille, så vi gick dit tillsammans. Invägningen började strax efter 9.00 och vi alla klarade vikten, jag vägde in mig på 55.1 kg. Nu vet jag hur det är att gå ner flera kilon på kort tid och tills nästa gång kommer jag kunna hantera det enklare, det som var jobbigast var såklart dygnet utan vatten och mat. I nästa inlägg får ni veta mer om själva matchdagen och hur det gick. 

 

''Prisoners är ganska lång, men den känns aldrig långtråkig, utan den har ett bra tempo som står sig igenom hela filmen.''

 

 

Prisoners: Keller Dovers sexåriga dotter och hennes bästa vän kidnappas på Thanksgiving. När detektiven Lokis utredning stannar upp bestämmer sig Keller för att ta saken i egna händer.

 

Det jag gillade mest med Prisoners var manuset, som var riktigt bra skrivet. Filmen hade ett bra flyt och det hände hela tiden någonting som höll mitt intresse uppe. Väldigt bra skådespelarinsatser och jag är inte alls besviken på slutet. Det fanns några frågor jag hade efter filmen, men dom var inte tillräckligt störande för att göra filmen dålig. Filmen är spännande och jag frågade mig hela tiden är det han, eller är det inte han? Prisoners är ganska lång, men den känns aldrig långtråkig, utan den har ett bra tempo som står sig igenom hela filmen. 

 

 

Jag ska börja skriva inlägg om filmer ni kan ha missat och jag börjar med The Beast in Heat.

 

Jag kommer inte betygsätta dessa filmer i dessa inlägg, utan bara skriva lite kort info om dom. Filmerna kan komma från vilken genre som helst och jag ska försöka hitta filmer som inte är så välkända, men som ändå en del av mina läsare kan finna av intresse. 

 

Originaltitel: La Bestia in calore

Regissör: Luigi Batzella

År: 1977

Handling: En kvinnlig SS-officer har skapat en grottmänniskoliknande varelse, som hon låter våldta och tortera tillfångatagna kvinnliga partisaner.

 

''Det finns några saker i mitt liv som jag lever för och som får mig att vilja kliva ur sängen på morgonen och skräckfilmer är definitivt en av dom.''

 

Många förstår inte riktigt min fascination för skräckfilmer, men den har alltid funnits. När jag var liten, 4 eller 5 år handlade min favoritsaga om en lieman som kom och hämtade döende människor. Jag lästa sagor som hade mycket blod och död i sig och jag tyckte aldrig att det var konstigt på något sätt. Den första skräckfilmen jag såg var Halloween 1978 vid 6-års ålder och den filmen kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag fortsatte att bli mer och mer insatt i skräckfilmer och hyrde alltid någonting läskigt och äckligt från videobutiken i Norrviken. Det jag oftast hyrde var Halloween-filmerna, Fredagen den 13:e filmerna och några enstaka andra slashers, vilket sedan har lett till att bli en av mina favoritsubgenres. I tonåren ville jag se mer konstiga skräckfilmer och då kom jag i kontakt med genres som splatter, gore och torture porn, vilket har lett till att jag har fått många favoriter inom dessa genres och att jag ständigt vill se riktigt bra handgjorda effekter och själv gör effekter. 

 

 

Filmer och då speciellt filmer med fokus på skräck och mörkare teman har alltid fått mig att må bra och tröstat mig när jag har mått dåligt. Jag har haft svåra perioder, men jag har tagit mig igenom dom lättare tack vare min passion för skräckfilmer. Jag har nästan bara skräckaffischer i mitt rum som omringar mig och jag mår oerhört bra när jag tittar upp och ser Nosferatu som tittar ner på mig. Jag har haft svårt att hitta människor som har haft samma fascination för dessa filmer som mig och det har känts som att folk har haft svårt att förstå mig och då har jag hellre velat stanna hemma ensam och kollat på nya skräckfilmer, för att mina favoritfilmer har aldrig gjort mig besviken. Ni som har följt min blogg ett bra tag vet hur mycket jag älskar skräckfilmer och att Sci-Fi mässan är en höjdpunkt på året för mig, för jag kommer alltid hem med nya skräckfilmer, skräckdockor och affischer. Det finns några saker i mitt liv som jag lever för och som får mig att vilja kliva ur sängen på morgonen och skräckfilmer är definitivt en av dom. 

 

''Strippers vs werewolves var precis så som jag trodde att den skulle vara men med mycket fulare varulvar.''

 

NOMINERA MIN BLOGG!! 

 

Ni som gillar att läsa min blogg får gärna nominera den till bästa filmblogg, det kan ni gör här. Tryck på länken och nominera min blogg, det skulle göra mig väldigt glad. Om inte för min skull, så gör det åtminstonde för Jasons skull. 

 

 

 

 

Idag fyller jag 24 år

 

''Sparkarna glömmer jag nästan helt bort och både jag och min motståndare får äta tunga slag och vi är ute efter att knocka varandra''

 

Det har gått 6 dagar sedan jag gick min första shootfightingmatch och jag har hunnit smälta matchen och känslorna kring matchen. Det gick fort från att ha fått matchen till matchdagen, jag har försökt att få match i ungefär 1 år, men utan att lyckas. Jag ansökte om att få match ungefär två veckor innan matchen och fyra dagar före matchen fick jag reda på att jag hade fått en fight. När jag fick veta att jag fick en fight var jag chockad, men samtidigt riktigt glad.

 

 

Jag har tränat MMA på Nexus sedan januari 2011 och jag skulle äntligen få gå min första shootfightingmatch. Jag var riktigt taggad och redo för att börja träna inför fighten och jag tränade på min gameplan tillsammans med Manou. Jag visualiserade i mitt huvud precis vad jag skulle göra och jag tränade på det fram tills fredag, då jag vilade. Veckan inför matchen gick bra och jag längtade tills matchen. Jag tog matchen i en större viktklass, 5 kg större än vad jag vägde, så vikten var inga problem. Det jag visste om min motståndare var att hon var längre, så jag tränade inför det. 

 

 

Lördag, matchdagen, var äntligen här och jag vaknade utvilad. När jag kom till klubben var dom flesta fighters redan där för att väga in sig, så jag gick in, hängde av mig alla saker och gick för att väga in mig. Viktklassen som vi skulle fightas i var 65, men jag vägde in på 60 och jag såg att min motståndare vägde in sig på 61, men jag såg att hon var längre. Efter att jag vägde in mig, åt jag och sedan började jag med att värma upp och slå mitsar med Manou. Jag var lugn, men samtidigt förväntansfull. Jag har gått en del sw-matcher, men inga matcher med slag från en annan motståndare som verkligen vill knocka mig, så det var något helt nytt. Visst jag mmasparras och muay thaisparras ofta på klubben, men aldrig med någon som har målet att knocka mig. 

 

 

Allting gick väldigt fort från invägningen till att fighten började. Min match var först ut på fightcardet, jag fick mina händer lindade av coach Fidde, sedan slog jag mitsar och gick igenom gameplan med Manou och sedan hör jag att dom ropar mitt namn och att det är dags för mig att gå till buren. Det är nu det blir på riktigt och vägen till buren tänker jag bara på vad jag ska göra i buren. Jag går med bestämda steg och tittar knappt på någon i publiken och kommer in till buren. Jag springer ett varv i buren och sedan väntar jag på min motståndare. Jag kommer inte ihåg när min moståndare gick in till buren, det jag kommer ihåg är när vi kommer fram till varandra för att hälsa och sedan backar vi till våra hörn. Domaren tittar på oss och frågar om vi är redo och vi båda nickar och sedan är fighten igång. 

 

 

Jag började att göra det jag skulle göra, gå in med en right overhand och jag försöker ta ner, men tvekar och därför funkar inte mina nedtagningar och jag fortsätter istället att stå och slå. Sparkarna glömmer jag nästan helt bort och både jag och min motståndare får äta tunga slag och vi är ute efter att knocka varandra. Det är när man blir slagen på käften riktigt ordentligt som man verkligen inser ifall det här är det som man vill hålla på med. Jag åt flera slag i rad, men tanken på att ge upp kom aldrig upp i mitt huvud och jag tänkte bara att ja det här är det jag vill göra.

 

 

Efter matchen var jag besviken för att jag hade förlorat, men jag fick ändå bra respons och pepp. Jag är glad att jag inte gav upp och att så fort matchen var slut, ville jag gå en till match. Jag har nu sökt en Muay Thaimatch den 23/11 i -54 kg och jag hoppas att jag får en, för jag vill få mer tävlingserfarenhet i både shootfighting och Muay Thai, men nästa år ska jag återigen börja tävla i SW. 

 

I lördags gick jag min först shootfightingmatch.

Jag kommer skriva mer och den och mina tankar kring den senare. Här är två bilder från tävlingsdagen. Shootfightingmatch är som en MMA-match med skillnaden att man inte får slå på marken och varje match är 5 minuter lång.  

 

 

 

''Karaktärerna i denna film fick karaktärerna i alla Fredagen den 13:e filmerna att framstå som genier.''

 

Jag och älskling gick och såg förhandsvisningen av You're Next på bio Park. Jag gillar Home Invador filmer och var spänd på hur allting skulle gå till i denna. Första halvan gjorde mig ganska besviken och introt var inte heller väldigt spännande eller indragande. Nästan alla karaktärer i filmen var riktigt korkade, så korkade att tillochmed jag blev irriterad och jag brukar ändå ha en förlåtande syn på karaktärer i skräckfilmer, men detta tog priset. Karaktärerna i denna film fick karaktärerna i alla Fredagen den 13:e filmerna att framstå som genier. Det som räddade filmen för mig var huvudkaraktären som är bland den grymmaste kvinnliga skräckfilmskaraktären som jag har sett. Hon handlade logiskt och vågade göra det som ingen annan vågade. Jag gillade även effekterna i denna filmen och andra halvan var mycket bättre och lyfte filmen till en svag trea. Jag gillade även maskerna som användes och vissa hyllningar till andra skräckfilmer. 

 

 

Senaste filmköpen har blivit Ted & Kill List.

 

 Kommer nog bli några fler filmköp nästa vecka då videobutiken precis bredvid mig har stor rea. 

 

 

Halloween 2013!

 Igår var det Halloween och jag och älskling gjorde två pumpor, hans är till vänster och min är till höger. Nästa år ska jag köpa ännu större pumpor, dessa var ganska små, men det var roligt att pyssla lite med det. Jag tror nog min älskling gillade det mer än han trodde att han skulle göra. Vi hann se Se7en igår och jag lagade middag och vi hade det mysigt.