''Sparkarna glömmer jag nästan helt bort och både jag och min motståndare får äta tunga slag och vi är ute efter att knocka varandra''

 

Det har gått 6 dagar sedan jag gick min första shootfightingmatch och jag har hunnit smälta matchen och känslorna kring matchen. Det gick fort från att ha fått matchen till matchdagen, jag har försökt att få match i ungefär 1 år, men utan att lyckas. Jag ansökte om att få match ungefär två veckor innan matchen och fyra dagar före matchen fick jag reda på att jag hade fått en fight. När jag fick veta att jag fick en fight var jag chockad, men samtidigt riktigt glad.

 

 

Jag har tränat MMA på Nexus sedan januari 2011 och jag skulle äntligen få gå min första shootfightingmatch. Jag var riktigt taggad och redo för att börja träna inför fighten och jag tränade på min gameplan tillsammans med Manou. Jag visualiserade i mitt huvud precis vad jag skulle göra och jag tränade på det fram tills fredag, då jag vilade. Veckan inför matchen gick bra och jag längtade tills matchen. Jag tog matchen i en större viktklass, 5 kg större än vad jag vägde, så vikten var inga problem. Det jag visste om min motståndare var att hon var längre, så jag tränade inför det. 

 

 

Lördag, matchdagen, var äntligen här och jag vaknade utvilad. När jag kom till klubben var dom flesta fighters redan där för att väga in sig, så jag gick in, hängde av mig alla saker och gick för att väga in mig. Viktklassen som vi skulle fightas i var 65, men jag vägde in på 60 och jag såg att min motståndare vägde in sig på 61, men jag såg att hon var längre. Efter att jag vägde in mig, åt jag och sedan började jag med att värma upp och slå mitsar med Manou. Jag var lugn, men samtidigt förväntansfull. Jag har gått en del sw-matcher, men inga matcher med slag från en annan motståndare som verkligen vill knocka mig, så det var något helt nytt. Visst jag mmasparras och muay thaisparras ofta på klubben, men aldrig med någon som har målet att knocka mig. 

 

 

Allting gick väldigt fort från invägningen till att fighten började. Min match var först ut på fightcardet, jag fick mina händer lindade av coach Fidde, sedan slog jag mitsar och gick igenom gameplan med Manou och sedan hör jag att dom ropar mitt namn och att det är dags för mig att gå till buren. Det är nu det blir på riktigt och vägen till buren tänker jag bara på vad jag ska göra i buren. Jag går med bestämda steg och tittar knappt på någon i publiken och kommer in till buren. Jag springer ett varv i buren och sedan väntar jag på min motståndare. Jag kommer inte ihåg när min moståndare gick in till buren, det jag kommer ihåg är när vi kommer fram till varandra för att hälsa och sedan backar vi till våra hörn. Domaren tittar på oss och frågar om vi är redo och vi båda nickar och sedan är fighten igång. 

 

 

Jag började att göra det jag skulle göra, gå in med en right overhand och jag försöker ta ner, men tvekar och därför funkar inte mina nedtagningar och jag fortsätter istället att stå och slå. Sparkarna glömmer jag nästan helt bort och både jag och min motståndare får äta tunga slag och vi är ute efter att knocka varandra. Det är när man blir slagen på käften riktigt ordentligt som man verkligen inser ifall det här är det som man vill hålla på med. Jag åt flera slag i rad, men tanken på att ge upp kom aldrig upp i mitt huvud och jag tänkte bara att ja det här är det jag vill göra.

 

 

Efter matchen var jag besviken för att jag hade förlorat, men jag fick ändå bra respons och pepp. Jag är glad att jag inte gav upp och att så fort matchen var slut, ville jag gå en till match. Jag har nu sökt en Muay Thaimatch den 23/11 i -54 kg och jag hoppas att jag får en, för jag vill få mer tävlingserfarenhet i både shootfighting och Muay Thai, men nästa år ska jag återigen börja tävla i SW.