Jag har varit riktigt ensam, trots att det har varit fullt med människor i ett rum så har jag känt mig helt själv i flera år. Jag har ofta känt mig utanför på grund av mitt filmintresse och för att jag har känt att jag inte har kommit någonvart med min filmdröm. Personer har tryckt ner mig och stampat på mina drömmar. Det har känts som att ingen har förstått mig och bara sett mig som en blyg tjej som inte vill prata, men egentligen så är det bara en mur jag har haft uppe och att alla känslor jag har haft har jag stängt inne. Om ni känner likadant så kan jag säga att jag mår mycket bättre nu och känner mig inte lika ensam längre. Jag omger mig med människor som uppskattar mig för den jag är och som bara vill mig väl istället för att trycka ner mig.

Det finns människor därute som uppskattar er och kommer att uppskatta er, det finns människor som vill er väl. Ingenting är helt hopplöst, även om det kan kännas så. Jag hoppas att ni alla inser hur speciella ni är och att ni aldrig ger upp era drömmar, oavsett vad andra säger. Stå på er trots att det kan kännas tungt och jobbigt, men ni är själva värda att kämpas för och jag hoppas att ni alla orkar kämpa för er själva. Ingen annan människa har rätt att knäcka och trycka ner er bara för att dem inte förstår er. Det är inte bara mina läsare som är speciella utan alla där ute som kämpar med sånt här varje dag och mitt hjärta går ut till alla.