Annonser från BloggPartner

Skolgångens effekter

Hej alla läsare!♥

''det kom till den punkten att jag tyckte att det var både fysiskt och psykiskt jobbigt att ens säga ett ord''


Om jag ska börja skriva om min hur det var när jag gick i skolan så börjar jag vid fjärde klass eftersom att jag inte kommer ihåg så mycket från 1-3. Jag gillade inte fjärde klass så mycket alls, dels för att min pappa dog då dels för att jag upptäckte hur hatiska tjejer kunde vara. Efter att min pappa dog ville jag helst inte prata med någon och höll mig för mig själv och då var det två tjejer som utnyttjade min instängdhet. Dem började ignorera mig ifall vi skulle göra uppgifter tillsammans och kalla mig för saker ifall jag gick förbi dem i hallen, jag har ingen aning just varför dem bara gjorde det mot mig, var dem avundsjuka för att jag var smalare eller fick bättre betyg? Jag tog faktiskt inte åt mig så mycket eftersom att jag hade annat att tänka på i samband med pappas död, annars skulle jag nog ha varit mer förstörd än jag är.

Efter fyran bytte jag skola inte pga mobbningen utav för att den andra skolan låg närmare och där gick jag från femte till nionde klassen. Där var det ganska lugnt, jag hade tre eller fyra nära kompisar, men var i princip vän med alla och sa hej till allihopa och trivdes att gå där. Jag ville faktiskt inte sluta skolan när avslutningen i nian kom för jag tyckte att gymnasiet verkade läskigt och jag var orolig för att min instängdhet skulle resultera i noll kompisar.

Den stora dagen kom, första dagen på gymnasiet. Jag tog mig mod, gick fram till en tjej och hälsade faktiskt. Jag lyckades få en hel del vänner och det var även då jag träffade min bästa tjejkompis och killkompis Sofia och Jacob. Tyvärr fanns det en hel del idioter i skolan precis som det finns på alla skolor som bara skrek emo efter mig och kollade snett på mig och mina andra vänner som satt i emotrappan i skolan. Såna incidenter gjorde att jag stängde in mig ännu mer och hade svårt för att ens prata på gemensamma uppgifter i skolan och det kom till den punkten att jag tyckte att det var både fysiskt och psykiskt jobbigt att ens säga ett ord när lärarna ställde frågor och liknande.

Tyvärr har just det här muntliga levt med mig och jag har väldigt svårt att uttrycka mig muntligt, inte bara om svåra ämnen utan om nästan vad som helst. Det kan verka som att jag kanske är blyg och tyst när jag inte säger så mycket, inte ens till mina närmaste kompisar, men just då pågår en kamp i mitt huvud som låter såhär: Ska jag säga det? Nej hon kommer säkert inte bry sig eller skratta åt mig, nej jag kanske kan säga något annat? Men vad? Nej det kommer låta dumt också och därför kan jag vara tyst i flera minuter innan jag ens säger ett ord. Specielt jobbigast är det när jag träffar nya människor jag kan vara helt tyst under hela tiden då man träffas och då tänker jag bara att alla nog skulle trivas bättre utan mig och det kan bli så jobbigt att jag beslutar mig för att bara gå hem trots att alla sitter kvar. 


Läs även andra bloggares åsikter om

300 x 250  uggs FB
Annonser från BloggPartner


Kommentarer
Postat av: Candy

Usch. Skolan har fuckat mig helt. Barn kan vara så jävla elaka. Det började ungefär liknande för mig, att jag blev ignorerad, sen blev det värre och värre med ord och ibland fysiskt våld. Jag hade nästan aldrig några vänner i skolan och det har lett till att jag idag känner mig ensam väldigt lätt, får panik om jag ska vara själv och tror att folk inte skulle bry sig om vad jag har att säga. Är ändå ganska verbal som tur är, men tankarna finns hela tiden där och varje gång jag blir avvisad eller illa behandlad av någon kommer alla minnen tillbaka.



Jag kan inte ens gå förbi en skolbyggnad utan att känna obehag och om jag måste ägna mig åt någon akivitet som påminner om skolan (typ lärande i grupp) börjar jag att må jättedåligt och det spårar ur förr eller senare. Detta är orsaken till att jag aldrig kunde gå klart DBT-terapin, för det påminde för mycket om skolan och jag mådde sjukt dåligt av att vara i grupp, få hemuppgifter o.s.v.. Stort tack till alla mobbare som fuckat mig så här. Eh. Inte.



Sen vet jag ju att bara jag kan förändra hur jag reagerar idag, men det är en jävla process eftersom allt sitter så djupt rotat och det hade verkligen varit skönt att inte ens behöva fundera över att förändra alls. Att ha sluppit ha de här minnena, för jag hatar minnen också, när det känns som om de är smutsiga och befläckar mitt liv. Hatar befläckning.



Jaja, vad jag ville ha sagt med det var att jag kan förstå hur det känns för dig till viss del. Allas känslor är såklart unika, allas minnen också, men till en viss nivå kan jag förstå. Jag hoppas att det kommer ordna sig för dig för du förtjänar att slippa de här problemen. Duska veta också att jag inte alls tycker att du är dum eller pratar om konstiga saker och jag är säker på att jag inte skulle tycka det om du sa allt du tänkte på heller. :)



Får du hjälp för det här av din psykoog förresten? Annars tycker jag att sånt som kan fungera på egen hand är att försöka påminna mig om att jag mår dåligt i en viss situation p.g.a. mina minnen, men det är bara minnen och de kan inte skada mig längre. Det är över nu och jag behöver aldrig gå till den där skolan igen, och de människorna jag omger mig med idag är inte samma människor som då. De behöver inte vilja mig illa eller tycka något negativt om mig. Och om de ändå skulle göra det är det egentligen inte mitt problem, även om det är tråkigt att bli avvisad, så behöver jag inte bry mig om någon tänker illa om mig. Man kan inte bli omtyckt av alla, men jag är en kick ass-person och det är du med, och då spelar det ingen roll vad några få personer tycker om oss. Huvudsaken är att vi själva vet var vi står och vilka vi är. Och att man ta tillvara de bra relationerna man har.



Kram! <3

2011-06-26 @ 13:16:07
URL: http://www.eye-candy.se
Postat av: Morrigan

Trist med människor som beter sig så! Ändå skönt att jöra att du fick mer gemenskap och folk runtomkring dig som kan uppskatta dig som du är! :)



Det är aldrig lätt det där, med att prata inför folk - och då särskilt "på beställning - tar ju ett tag men om någon verkligen lyssnar så är det då man kommer igång och kan prata. Det är förns efteråt man tänker oå hur konstigt det känns att prata i mer än två miuter. ;) Man är ju så van att tänka orden istället.

2011-06-26 @ 13:46:00
URL: http://kaosteori.bloggplatsen.se
Postat av: Emilia

Precis så tänker jag också. Och detta med att de skrek "emo" etc åt dig under gymnasiet, det fick jag kastat på mig i sexan, sjuan, åttan och halva nian. Men jag klarar inte av tystnad, när någon går tyst bredvid mig kacklar jag på som en höna, eftersom jag måste prata bort tankarna om vad personen möjligtvis kan tänka för illa om mig..

Men jag skulle aldrig våga lämna en grupp i sticket, vem vet vad de kan säga efter man har gått som man inte hör..



Eftersom allt detta ovanstående har jag ganska lätt att tänka mig in i din sociala situation och skulle vilja säga att jag förstår hur du känner <3

2011-06-26 @ 16:36:45
URL: http://trustingeternity.blogg.se/
Postat av: Angelica

har också fått ord som emo skrikit till mig och annat. Har aldrig förstått vitsen med det. helt totlat onödigt verkligen.

2011-07-05 @ 07:59:11
URL: http://mataduvor.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0